Minimalism och motocross

När jag körde motorcross följde jag en mer seriös motocrossåkare som bloggade. Han hade en kul checklista som var ungefär så här: 

1. Motorcykeln tvättad.
2. Skydden och stövlarna rengjorda och satta på tork. 
3. Motorcykeln fixad. 
4. Crossbussen packad. 
5. Hjälmen tvättad och vaxad. 
6. Crosskläderna doftar fräscht av friska äpplen.

Om alla delar på listan var uppfyllda så kunde han gå vidare till andra sysslor.

Precis så är det med prylar. För den som har ändligt med tid och pengar - vilket alla har - så gör saker att något annat får stå åt sidan. Det kan vara hälsa, sömn, äventyr, relation, barn eller egen utveckling.

För mig handlar minimalism och sparsamhet om att låta det andra, det som inte är saker, ta plats.

Utdelning juli - det regnar in

Regnperiod! Om det ändå bara vore pengar som kom från skyn. (Bild från Instagram/mr._red)

3 031,50 kronor fick vi i utdelningar denna månad. Vår prognos sa 3 377 kronor. Alla utdelningar är med denna månad, inga åkte in i augusti, så skillnaden måste kopplas till valutaskillnader i mitt ark där jag uppskattar utdelningen vs. Avanzas växlingskurs och avgifter. 

Det var mina högutdelande ETNer MORL och MLPL, båda använder en hävstång ggr 2, som delade ut. MORL är en fond med bolag som äger amerikanska huslån. Själva lånen är i väldigt hög garanterade på något sätt och själva kreditrisken brukar anses som liten. Däremot är hävstången hög, som i all bankverksamhet och upplägget gör att man är exponerad mot räntan, som ägare till bolagen sitter vi på en ränterisk. Bolagen är beroende av att räntebanorna för långa respektive korta räntor förhåller sig på ett visst sätt. Lite förenklat kan bolagens vinst snabbt raderas om den korta räntan börjar höjas, i synnerhet om den höjs i rask takt.

Så här långt har MORL varit en dålig investering då kursen fallit som en sten de senaste månaderna. Jag har förlorat knappa 15% eller åtta tusen sedan jag började köpa MORL.* Då har jag ändå köpt vid, som jag tyckte då, väldigt bra nivåer. MORL ger en direktavkastning på cirka 25% på årsbasis.

MLPL är på samma sätt som MORL en fond med innehav i ett antal bolag, i det här fallet MLPs. Det är bolag som agerar nationellt i USA inom energisektorn, främst olja och gas, genom att erbjuda infrastruktur så som pipelines, hamnar, lagringsmöjligheter etc. Även här har investeringen varit usel, kanske värre än så, med en förlust på mer än 26% eller ungefär 10 000 kr.* Utdelningen är nu nära 15% på årsbasis. MLPs ska inte vara så känsliga för oljepriset sägs det, men det är uppenbarligen en sanning med modifikation, men klassas som "utilities" (tillsammans med järnvägar, telefonbolag och energiproducenter) i många sammanhang vilket är ett tillgångsslag som anses räntekänsligt. Här är sannolikt takten i ränteökningarna i USA ett orosmoln tillsammans med den faktiska räntenivån som gör att priset pressas. Oljesektorns problem bidrar också naturligtvis.   

Båda dom här tillgångarna är ett "bet" i konjunkturen och ränteläget i USA samt en tro om att börserna i övrigt ska backa eller stå still i sin värdeutveckling. Om USAs ekonomi fortsatt går halvknackigt eller bara lite halvbra så att räntan hålls relativt oförändrad så kommer dessa bolag att fortsätta generera bra med pengar som de av skatteskäl är tvungna att dela ut till sina ägare.

Till viss del kan prisnedgången i båda pappren förklaras av att räntorna stigit och energipriserna sjunkit men den största delen av prisnedgången beror på oro för vad som komma skall. Min tolkning är alltså att rätt mycket av oro kring framtiden är inprisat i nuvarande pris.

Jag har inte för avsikt att sälja mina innehav utan kommer fortsätta investera lite till. MORL har jag redan köpt under 16 USD i juli och jag kommer köpte MLPL igår. Sedan är jag fullinvesterad i MORL men kan tänka mig att köpa mer MLPL.

Om du tycker det här med MORL är något för dig så föreslår jag att du skaffar dig ett konto på Seekingalpha.com, där du söker på MORL.  Just junis analys av professor Brofman är riktigt läsvärd. Du hittar den här.

Det avslutade utdelningsmånaden. Mer om utdelningar och grafer över hur utvecklingen ser ut hittar du i fliken "Utdelningar" i bloggens huvud. Nästa månad kan jag börja jämföra med föregående år, det ska bli riktigt kul!

* Jag började skriva detta inlägg i början på veckan. Både MORL och MLPL har sedan studsat. MORL är upp några procent medan MLPL nästan stigit 10%. 

Hagamannen - Nyhetssändningarna är det din morsa borde varna dig för!

I går kväll gjorde jag något så ovanligt som tittade på Rapport. En del av inledningen gick åt att diskutera Hagamannen och intervjua rädda kvinnor i Umeå. Jag kan tycka det är relevant med tanke på frisläppandet och den historia som är kopplad till Hagamannen. Han spred skräck i en stad under lång tid och skadade ett antal personer svårt, men jag jag har ändå svårt för att inte känna viss irritation över rapporteringen. Inte specifikt utan mer generellt. Nyheter fokuserar på det som är dåligt. På det som vi ofta har väldigt svårt att göra något åt. När det sedan blir välproducerat och sänt i svensk stadstelevision så blir det dessutom någon sorts sanning. Det är bara det att den bild vi får av samhället via nyheterna vare sig är helt korrekt, komplett eller meningsfull.*

Sanningen är att Sverige är en av världens mest trygga länder, i synnerhet om vi tar offentliga miljöer. Det är till och med så att miljöer som är betydligt mer otrygga än Sverige fortfarande kan vara tillräckligt trygga för att vi inte ska ha skäl att oroa oss för överfall, rån, våldtäkt eller vad det är som skrämmer oss. Att se världen som en plats fylld av pedofiler, våldsverkare och våldtäktsmän är meningslöst och dummar än att ge sig ut i kortkort en lördagsnatt.

I slutänden handlar livet faktiskt om hur lyckliga vi är den tid vi lever! Vi som vill få ut lite mer av livet vill ju vara lyckliga. Vi vill att våra barn ska vara lyckliga. Lyckan ökar om man rör sig utomhus för egen maskin en stund varje dag. Lyckan ökar om man litar på människor. Lyckliga människor lever längre. Dom är produktivare och friskare. Om SVT nu bemödar sig med att åka upp till Umeå för att låta var och en uttrycka sin oro så tycker jag att dom borde följa upp även denna vinkel. Hur ska folk agera. Hur ska vi hantera oron?

Professor of Economics Christian Bjørnskov from Aarhus Business School knows all about happiness, he even wrote his PhD on the subject. “The happiness surveys normally ask people to evaluate their lives. Research show what makes the Danes so happy is that they are very trusting of other people they don’t know. Trust helps make people happy. Also just as importantly, Danes feel empowered to be able to change something in their life if they don’t like it,” he says. 

Citatet kommer från danmark.dk (klickbar länk) som en kommentar till "World Happiness Report". Jag har dock fetmarkerat delar av texten. Men det professorn säger i sin kommentar är ingen nyhet.

Att följa eländesrapporteringen i tv gör att fokus lätt blir på eländet vi vill undvika. Som om livet handlar om det som inte hänt eller inte får hända i stället för det som gjort oss till det vi är och det vi vill göra i morgon. När vi begränsar oss för att vi är oroliga så har vi oftast gjort ett mycket dåligt val. Ur alla aspekter. Det gäller även Umeåbor. Vi alla blir lyckligare av att barnen pratar med främlingar, att vi går hem från krogen eller att flera cyklar och exponerar sig för allt som tydligen är farligt i trafiken. Ju fler som gör sig lyckliga ju tryggare blir dessutom vårt samhälle.

Nästa gång jag ser på nyheterna får bli någon årskrönika.

Hela "World Happiness Report" hittar ni här (klickbar länk).

* Hur tänker han nu tänker du? Om människor är oroliga i ett sådant här sammanhang har väl det ett nyhetsvärde? Dessutom så har man väl redogjort runt myndigheternas ställningstagande i samband med rapporteringen? Flera medier har dessutom diskuterat svårigheterna kring återanpassning av de som gjort svåra brott och suttit långa straff. Det här är väl relevant nyhetsbevakning?  Jag kan bara svara "kanske". Hur svårt är det att hitta någon som är orolig tror du? Finns det värre faror för människor än Hagamannen? Det här är i pressen för att det är en bra story, på många plan. Problemet är bara att medias val av stories lätt beskriver en verklighet som inte är relevant.

Vad jag har lärt mig genom att sluta dricka kaffe

Mera kaffe? (Bild från 4vector.com).

Jag slutade dricka kaffe för ett par månader sedan. Jag läste någonstans att många upplevde en jämnare energikurva över dagen om dom inte drack massa kaffe. Resonemanget gick ungefär så här: kaffe ger en kick-start på dagen som man får betala tillbaka på kvällen.

Eftersom jag drack massor av kaffe, främst på förmiddagen, så bestämde jag mig för att prova. Substitutet fick bli te, då så koffeinfritt som möjligt.

Resultatet? Jo, det visade sig att jag är klar med kaffe! Åtminstone tillsvidare. Blev jag piggare på kvällen? Det vet jag inte, det blev inte det som kom i fokus utan det som jag lärde mig var att jag som är en stor kaffeälskare är klar med kaffet. Tack för kaffet helt enkelt. Tack för det sa magen!

Det här är inte första gången jag upplevt samma sak. Jag slutade röka och snusa efter tonåren och upplevde samma sak. Jag trodde det skulle vara svårt att vänja sig av med nikotinbehovet, som då var ganska stort, men det var enkelt. Jag var klar!

Jag tror faktiskt att jag har en förklaring på det här, åtminstone för kaffet, som är det som ligger närmast i tid. Jag hade bytt kvalité mot kvantitet. Inte ens var hundrade kopp kaffe var en kopp som jag tyckte var god. Automatkaffet på jobbet smakar inte gott, även om det är av en något mer drickbar modell.

Hemma har vi sedan länge skippat Nespresson till förmån för Lidls billigaste bryggkaffe. Det är ingen hit!

Men det handlar inte bara om kaffet i sig, det handlar också om stunden. Dom tillfällen jag drack kaffe med någon sorts mindfulness var inte många. Inte ens första koppen på jobbet på morgonen var mycket mer än ritualen att hämta den. Känslan av att ha sin första kopp kaffe i handen på morgonen var speciell, men sedan blev det inte mer. Kaffet var inte så gott och jobbet drog igång. 

Jag har märkt att jag tänker liknande runt alkohol. Ett omsorgsfullt valt vin drucket tillsammans med god mat och människor jag gillar ger en känsla som en vabb-eftermiddag med korv stroganoff och lådvin inte riktigt kan matcha.

Har jag lärt mig något? Naturligtvis ska jag göra det jag mår bra av men det kräver lite av stunden och kan därför inte bli så ofta. Substitut som kan kvitta eller som till och med får mig att må sämre, som många koppar kaffe kan göra, ska jag inte hålla på med. Jag har annat som är bättre som jag kan fylla min tid med.

Fattade beslut - andra halvan av 2015

Förra veckan fattade vi i Onkel Toms stuga följande beslut samtidigt som vi gjorde en övergripande plan för andra halvan av 2015:

• Fru Tom går Spanskakurs på Universitetet under ett år. 
• Jag läser Portugisiska på distans, till att börja med en termin.  
• CykelVasan som jag redan är anmäld till åker jag på själv. Tidigare tänkte vi som vanligt åka hela familjen men det kommer kosta mer än det smakar. Vi förenklar en aktivitet något och delar upp oss.  
• Ingen höstlovsresa med familjen. 
• Vi åker i väg på en barnfri weekend med ett annat par första eller andra helgen i oktober. 

Dessutom skulle jag vilja sätta fokus på två områden för andra halvåret.

• Vikt och träning - eller ett mer hälsosamt liv. 
• Alkoholstopp under resten av året. Endast vin till mat på restaurang är ok. 
• Vi sätter upp meny för varje vecka. Menyansvarig är Fru Onkel. 
• Vi ska gå ner i vikt. Metod för detta återstår att reda ut. 
• Effektivitet i vardagen.
• Vi ska effektivisera repetitiva sysslor, främst våra morgonrutiner. 
• Minst en dag i veckan ska vi studera på lunchen.  
• Hårdare styrning av skärmtid på såväl vuxna som barn. 

Pengasidan är hyggligt under kontroll men vi ska göra följande: 

• Säga upp Netflix.  (99 kr/mån)
• Säga upp garageplatsen. (500 kr/mån)
• Ingen alkohol enligt ovan. (1000 kr/mån)

Efter ungefär ett år av vårt nya liv så kan vi konstatera att det som sitter bra nu är kostnadskontrollen och livet utan bil. Hela familjen mår också bättre än på länge skulle jag vilja påstå vilket i sin tur också påverkar min sambos och min relation som också är riktigt bra. Men det finns områden som vi är svaga inom. Vi har väldigt svårt för är att upprätthålla rutiner och skapa positiva vanor. Inom nästan alla områden vet vi vad vi ska göra och hur, men det är helt omöjligt att få något att fungera mer eller mindre på autopilot under en längre period.

Mycket av det här bottnar i vår syn på tid och behovet av att vara tidseffektiva samtidigt som vi är en familj på sex personer. Det är inte ovanligt att vår dag börjar sex på morgonen och att vi landat här hemma kring sex på eftermiddagen. Ska vi sedan äta så drar nog nästan alla dagar iväg till halv sju innan vi är klara. Då finns inte mycket kvar att ge och dessutom så kör vi alla i familjen med varandra vilket gör att de få timmar som finns kvar av dagen snabbt försvinner.

Efter tolv timmar orkar vi inte upprätthålla så mycket mer än bastjänster så som tvätta, städa, handla, lägga barn och allt annat som kommer i en fyrbarnsfamilj. Vi vuxna är ganska trötta och slitna av det som vi bara måste fixa. Vi måste bryta denna negativa spiral steg för steg så att vi orkar göra lite mer som skapar energi och får lite mer luckor med tid. Vi kan dock inte börja med att göra så mycket mer än vi gör idag utan jag tror att vi ska lägga fokus på att skapa mera tid och fånga de möjligheter som ges.

Andra halvårets fokus blir alltså att sätta ett antal vanor som gör att vi minskar i vikt, samt skydda vår tid på samma sätt som vi skyddar våra pengar. Det är en värdefull resurs som ska nyttjas klokt.

Declutter - Att göra sig av med prylar

Decluttering - jag kom först i kontakt med ordet när jag började följa minimalistbloggar men hade stött på själva aktiviteten i arbetslivet - betyder ungefär att man ökar ordningen och minskar behoven av yta genom att minska antalet prylar. Det är inte organisera man gör, alltså sortera och ordna prylar, utan främst kastar, säljer eller ger man bort saker som inte används. Det här är ingen livsinställning eller en engångsaktivitet utan något som behöver göras regelbundet i ett hem och som dom flesta gör, men allt för sällan och kanske i lite för stora drag.  I alla fall min erfarenhet är att det är lättare att röja och kasta i ett förråd eller garage än det är i syskrinet. Småsaker är lättare att organisera i stället för att decluttra. Men det byter inte att det är ett bättre val för småsaker. 

Det är grymt belönande att decluttra, samtidigt som det kan vara jobbigt mentalt. Att kasta kläder som man inte använder eller inte kommer i på grund av vinterspäcket lagt sig lite väl tungt på vissa ställen kan ta emot. Men när garderoben är luftigare så ser man kläderna som är kvar på ett annat sätt, behovet av plats minskar och stressen i form av en känsla av röra minskar.  Det gäller nästan alla områden. Färre prylar ger bättre översikt och ökad effektivitet.

Inom vissa produktionsenheter jag jobbat decluttrar man som en del i lean-arbetet. Komponenter som inte används säljs eller kastas. Saker som stegar, stolar, skräptunnor med mera som står i miljön ifrågasätts om dom ska finnas kvar. Ska dom det ska dom ha en ordnad plats och användas till något.  Allt för att öka effektiviteten och minska lokalbehoven. Personer som lagrar allt, antingen digitalt eller på hyllor och i kartonger kan få det tufft i sådan miljöer och därför gnälls det ofta men det råder ingen tvekan om att det över tid är belönande att inte bara flytta runt och sortera saker utan att göra sig av med dom.

Jag har decluttrat sedan vi började flytta och fortsatt. I början var det mera utrensning "grande" men efterhand har det blivit mer decluttering av det hela Jag har gjort det på lite olika vis. De flesta grejor jag gjort mig av med har jag slängt eller gett bort. Några har jag sålt. Men sedan vi flyttade har jag också fokuserat på att avsluta en rad projekt som låg halvklara. Det var främst cykelrelaterade projekt som hjulbyggen och belysningsprylar som låg och skräpade halvfärdigt. Det tog mig mer än ett år att slutföra allt jag hade startat. Sjukt!

Lite intressant är det att inte går att kasta allt man borde i en vända. Det är min erfarenhet och en allmän sanning blad de som decluttrar. Jag gjorde mig av med massor av verktyg men har massor kvar. Nu efter ett år i lägenheten så ser jag på många av prylarna med nya ögon. Det jag inte använt på ett år ska ju mycket till om jag helt plötsligt skulle vara i akut behov av.  Så nu går det lätt att kasta en hel del prylar igen.

Nu har vi kört en declutter-drive sedan vi några dagar. Linneskåp, elektronik, verktyg, kemikalier, medicinskåp och kläder är genomgångna i någon form. Men det finns mer att göra. Jag ska fortsätta med verktygen idag exempelvis.

Det är inte ovanligt att vi kastar hälften av allt vi har inom en yta eller område när vi börjar decluttra. Det är sjukt vad mycket man kan ifrågasätta av det man har hemma, saker som bara ligger där. Fyra skruvar, en spik, en tröja med ett hål i, två allergitabletter, fyra hostdämpande för barn 0-2 år, 1 liter bromsolja. Tänger, borrar med okänd dimension och status, skor som inte används, träningskläder. Varje litet beslut att spara något kanske känns rätt eller enkelt där och då, men resultatet växer snabbt till monsterhögar.

Pillutta dig! Vi kan åka kollektivt!

Vi har som en uttalad policy att främst åka kollektivt om vi inte kan cykla. Skälet är inte främst miljöskäl utan handlar mer om:

• pengar och 
• frihet. 

Pengarna är lätt att förstå - även om kollektivtrafiken inte är billig i Sverige - för de flesta, men friheten är kanske mindre uppenbar. Men det är faktiskt frihet att kunna använda kollektivtrafik. De flesta vi besöker kan inte göra den motsatta resan kollektivt till oss. Så trots att vi åker kollektivt till dom och vet att det går så funkar det inte för andra att göra motsatta resan till oss. I och med det har dom då tagit bort ett resealternativ. Färre alternativ ger alltid mindre valfrihet vilket är en frihetsfråga. För lite större barn kan det här vara en större begränsning än vi först anar då kollektivtrafik kan nyttjas självständigt av barn - mer om det senare. Den här begränsningen, att redan från början välja bort kollektivtrafik, handlar alltid om inställning. En grymt osexig inställning faktiskt om ni frågar mig! Här är några exempel som vi hört:

• Jag är väl inget kolli! 
• SJ är alltid sena, man vet ju inte om man kommer fram!
• Sitta bland massa andra i en bakteriehärd!
• Jag blir åksjuk!
• Men hur länge får man vänta? Bussarna går ju så sällan!

Våra bekanta klarar alltså inte av att åka kollektivt, det är den uppenbara slutsatsen. För en bilburen handlar det om att ta sig ur sin lilla snäva komfortzon men det klarar dom inte.

Varning för gnäll: Den totala avsaknaden av lite jävlar anamma som framkommer i diskussioner som den här och många andra liknande livsstilsdiskussioner får mig att gå sönder lite i kanten. Det är inte bara kollektivtrafik där bekanta och arbetskamrater verkar tycka att det är helt ok att inte alls kunna styra sitt liv. Vad är det med vuxna människor!? Bacillskräck, oförmåga att röra sig själv, våldtäktsmän i varje portuppgång, känslomässiga kopplingar till sina serviser och alla prylar, a/c-beroende, vill inte bråka, bekvämt om ..., försäkring mot finnar i arslet, ja listan kan göras lång. Fan, att inte kunna ta en buss som går var femte minut är ju infantilt!

Men inställningen att man är för fin för kollektivtrafik kommer inte utan konsekvenser. Att välja bort kollektivtrafik innebär att man väljer bil på lite längre sträckor. Har man då barn betyder det att barnen måste skjutsas. Det hämmar såväl de som ska köra som de som ska skjutsas. Nu när vi aktivt har valt att använda kollektivtrafik under ett år så kan våra äldsta barn ta sig hem från kusinerna själva idag. De åker tåg och buss själva och det gör att ingen måste åka 13 mil enkel resa för att möjliggöra barnens besök hos kusinerna några dagar.

Vi har genom att använda alla de möjligheter som erbjuds, utan att hitta på massa fjantiga begränsningar, ökat rörligheten och friheten både för oss själva och för våra barn. 

Bränner du pengar så får du det här gratis!

Det liv som vi levt nu ett år ungefär är betydligt mer återhållsamt - främst vad gäller prylar och transporter - än det vi levde tidigare. Vi lever mer minimalistiskt och sparsamt. Fördelarna är många men det finns faktiskt en rätt stor nackdel. Konsumtion och transporter är nämligen sysselsättning. Många av oss vill känna att vi fyller vår dag med något, gärna något viktigt och att vi över tid åstadkommer något. Genom att bränna pengar så är det lätt att fylla behoven av mening, åtminstone för dagen. Lite som att du med nya platt-tven får en "gud på köpet", meningen med livet - eller målet för dagen snarare - kommer gratis om du handlar tillräckligt mycket.

Bloggaren "Miljonär innan 30" som lever väldigt snålt skrev en gång något i stil med att hans bästa egenskap, ur ett sparperspektiv, var förmågan att leva ett tråkigt liv. Jag tror han har rätt!

I vår familj så syns det här på många sätt men mest uppenbart och mätbart på vår alkoholkonsumtion. När vi var som mest igång med åkande och farande, byggande och fixande, så drack vi en mycket begränsad mängd alkohol. Det fanns inte plats för det. Men sedan vi flyttade och gjorde oss av med bilarna så har hemmakvällarna blivit många. Kvällar som inte är fyllda med något. Detsamma gäller helgerna. Då är det mysigt med ett glas vin eller en öl. Alkoholen fyller lite av det tomrum som råder.

Hos oss förstärks det här kraftigt av att vi har fyra barn. Att slänga in några barn i en bil och åka och handla lite småkrafs är ett sätt att sysselsätta både sig själv och barnen och när vi inte har den möjligheten så blir vi ännu mer fast i lägenheten. Vi har små möjligheter att göra något utan barnen, som att sticka och träna, samtidigt som vi inte gärna drar igång för stora saker hemma så som storstädning med barnen omkring. Det blir för jobbigt.

Vem vill ha tråkigt? Om det är som jag beskrivit det ovan så är väl valet lätt mellan spara och konsumera? Det är väl det här dom som tycker att "man ska unna sig lite" menar? Här har jag predikat nyttan med minimalism och sparsamhet och så säger jag att vi har så tråkigt att vi måste gå salongsberusade i lägenheten, eller?! Vad är det här? Jo, jag tror vi på allvar börjar se konflikten i vårt liv mellan att fylla livet med mening utifrån våra egna huvuden eller låta prylarna vara meningen med livet.

Det här blev väldigt uppenbart när vi var hos tjocka släkten några dagar och samtliga hade semester. När våra liv ställdes mot andra familjers så har vi redan börjat fylla vårt liv med en hel del "annat". Sådant som kräver mer insats av oss själva, vår vilja, vår hjärna eller att vi bara är nöjda i oss själva utan att göra ett skit. Men vi mötte två andra typer av familjer. En som skapat ett hamsterhjul där det bara är att springa utan att tänka. En annan som hade betydligt färre måsten men som "slog ihjäl dagen" dag för dag, främst genom att åka någonstans. Att aktivera sig är att åka!

Vi har varit i hamsterhjulet och längtar inte tillbaka. Vi tror vi har mer att hämta i oss själva eller vår familj än vad vi kan få ut genom att ständigt fråga oss var vi ska åka. Vi vill forma vårt liv mer själva än vad hamster- eller transportmodellen medger. För att göra det krävs fokus av tid och pengar men vi gör oss också ganska beroende av vår egen förmåga att fylla vårt liv och säkra vårt fokus.

Att vi orka börja studera igen är ett exempel på att vi kommit en bra bit. Det är också ett exempel på att vi faktiskt inte har så tråkigt. Vi börjar fylla vår dag och våra behov med andra aktiviteter eller så är vi nöjda med det vi har. Alternativen är faktiskt inte roligare dom, snarare tvärt om, men det kanske låter som man gjort mer när man kört högtryckstvätten eller åkt och plockat blåbär.

Så lite vi hinner med - Semestern går så fort

Nu har mer än halva semestern gått och vi har tillbringat lite mer än en vecka på resande fot. Lite semestrande med familjen och lite släkt att besöka och tiden bara rusar iväg. Men den här sommaren är nog ändå den lugnaste på många många år då vi skurit ner bland prylar, resande, tomt, hus och bilar som skulle ha tid på semestern förut. Trots det går tiden fort. Som det var tidigare var det i princip omöjligt att hinna med något annat än att vårda prylarna och transportera allt och hela fy fan runt på semesterveckorna.

Samtidigt som jag ärligt ska säga att jag saknar upplevelserna som våra resor gav oss och som prylarna vi släpade möjliggjorde så blir det tydligt hur överoptimistiska en del av våra, eller åtminstone mina, planer var. Allt kunde omöjligt hinnas med utan det blev en mesig soppa av alla önskningar. Det blev för lite träning, landen som vi gjorde ordning varje vår växte igen, maten vi skulle laga blev det inget av och att föreställa sig att man skulle läsa något var ju rent självbedrägeri.

Som sagt, vi har blivit bättre och minskat ned antalet aktiviteter men vi kanske skulle hålla hårdare i vår tid. Frågan är om vi inte uppnått samma sociala mål på halva tiden vid vissa besök.

Men samtidigt som jag berömmer mig själv kan jag inte låta bli att prata lite skit om mina Facebookvänner. Rätt många la i våras ut bilder från vackra pooler dom just färdigställt vid sina villor men nu är samma familjer ute i Europa och åker. När poolen är användbar - kanske, ska vi säga i år - så åker dom utomlands! 

Du kan göra vad du vill, men inte allt du vill lyder ett bra visdomsord. Det kanske skulle kunna vara ett uppslag inför nästa semester. Fokusera mera, kanske inte bara med sommarens ledighet utan med hela årets semesterbudget i form av tid och pengar. I så fall så tror jag vi skulle fokusera mera på att leva slöare. Läsa mer, vandra mer, ja satsa på att fylla sommaren med det som kräver hjärnan och egen insats här och nu. Vi är fortfarande rätt aktivitetsorienterade, vi åker, vi badar och vi pratar renovering. 

På semestern är det trevligt att blogga och jag är tacksam för att ni är några som läser det jag skriver. Att tänka, reflektera och skriva ner det som jag grubblat på är något jag verkligen gillar men som jag i princip endast kan göra på ledigheter. Därför kanske jag skulle ta en skrivarsommar nästa år. Som Hemingway, åka iväg till Medelhavet och dricka Whisky till frukost och som nu göra förvirrade inlägg på bloggen. 

Har jag glömt barnen?

Då är vi åter en kortis i stugan efter en tur till Köpenhamn. Danmarks huvudstad visade sig från sin bästa sida och alla i den Onkel Tomska familjen likaså! Men gudarna ska veta att det är speciellt att ha fyra barn i åldern 3 - 10 år. Vi är sex personligheter och på det ska läggas en treårings trots och en förpubertal tioåring. Å så har vi dom som är mitt emellan och måste kämpa för uppmärksamheten också. Då pratar vi bara barnen, vi vuxna är minst lika trassliga!

Jag brukar rada upp skälen till vår förändring som orsaken av att vi ledsnade på prylar, brist på tid och så jobbet men det faktum att vi har fyra barn ska inte underskattas. Vi har ett ständigt heltidsjobb när alla barnen är runt oss och det blir inte lättare eller trevligare för att vi uppgraderar en hyrbil på semestern, har fler försäkringar, åker längre bort eller bor större. Nej, snarare tvärt om på allt faktiskt. Vi har ett läge som inte inbjuder till speciellt mycket utsvävningar, det blir mest jobbigt faktiskt.

Vi har heller inte någon avlastning i form av mor eller farföräldrar, eller annan släkting, som vi kan använda oss av speciellt regelbundet. Det är lite synd men inte mycket att göra något åt.

Med barn så ändras förutsättningarna jämfört med de som inte har barn, men förutsättningarna ändras samtidigt mer eller mindre konstant för oss som är föräldrar. Den glade skiten blir ett treårsmonster, för att sedan övergå i en guds gåva som fyraåring, åtminstone vissa stunder. Förändringarna slutar inte där utan rullar sedan på.

När jag funderar ibland så kan jag känna att vi gjort det ganska lätt för oss. Vi har prioriterat jobbet och familjen. Inte dyra och omfattande hobbies, inte resor, inte saker eller stora hus. Men det gör oss ganska annorlunda mot delar av vårt umgänge. Där jobbet och familjen lider under andra mål för livet och fritiden. Tid och pengar smetas då ut på allt som måste göras. Det var så vi gjorde i viss utsträckning och som kanske funkat bättre om vi inte dessutom varit sex personer i familjen.

Men som det är nu är rutiner bra. Kompisarna på gården en gåva och Netflix barnvakt. Det bara är så och det är ofta faktiskt riktigt trevligt. Mindre är ofta mer även med barn.

Vi kan packa och dra om ett år, men vi kommer inte dö rika!

Exakt då kan vi dra!

Det finns en ganska vedertagen sanning som säger att om du kan täcka dina kostnader med 4% avkastning på dina tillgångar så har du tagit steget, du kan för evigt leva på dina tillgångar. Med andra ord kan vi säga att du dör rik. Men om vi kan tänka oss att dö utfattiga, vi tillåter oss att ta av kapitalet hela tiden, vad händer då? Vi planerar att dö luspanka helt enkelt. Nu är eget dödsfall svårt att prognostisera, men jag har en annan idé.

För vår del så får vi tillgång till nya pengar när jag är 55 år och vi kan ta ut min pension. Om vi vid det tillfället bor i Portugal och har rätt att ta ut den skattefritt (vilket för tillfället är möjligt i Portugal) så räcker den i fem år och då är jag sextio år gammal. Vad som händer då kan vi återkomma till. Nu tittar vi på hur länge vi behöver jobba för att pengarna ska räcka till 55 års ålder i första hand.

Titta på bilden i inledningen. Jag är 46 år och jag jobbar X år till. X är alltså så många år det går åt för att jobba ihop tillräckligt med pengar. Då kommer vi leva på våra sparade pengar i 9-X år.

Då kan vi räkna ut hur mycket pengar jag har efter X år:

förmögenhet_nu + sparande_mån*12*X

På samma sätt kan vi räkna ut hur mycket pengar vi kommer göra av med på 9-X år:

(9-X)*12*utgifter_mån 

Nu kan vi sätta att båda uttrycken ska vara lika och lösa ut X. Då har vi ett uttryck som beror på vilken förmögenhet vi har nu - i praktiken det som vi kommer ha som fritt kapital att spendera - hur mycket vi sparar per månad i faktiska kronor och vad vi har för budgeterat belopp på kostnader när vi slutat arbeta. Efter lite meckande med enheter och justerande av X till att betyda månader snarare än år så fick jag till följande kalkylark.

Det är två beräkningsomgångar. I den övre delen så antar vi att vi hyr bostad och därför kan spendera alla pengar vi har. I undre så sätter vi en miljon åt sidan för husköp. De pengarna går då inte att leva på, men jag har räknat med något lägre månadskostnad i stället.

Det finns mycket kul att läsa ut här. Om vi börjar till vänster. Tiden vi behöver jobba givet de kommande två kolumnerna. Vi pratar månader, inte år med det här upplägget! Dessutom äter man kakan i båda ändar på något sätt. Vi kan åka efter 12 månader om vi sparar 34 ksek/mån i övre delen medan 29 månader på samma belopp i nedre delen, allt annat lika. Det kan kanske tolkas som att vi sparar ihop en miljon på 17 månader, men så är det inte. Viss del kommer från sparande och viss del från att vi lever på förmögenheten en kortare tid ju längre vi jobbar.

Det kan tyckas att det inte spelar så stor roll om vi sparar 34 eller 40 ksek/månad om vi tittar i första kolumnen, men tre månaders extra sparande är i storleksordningen 100 000 kr som vi då kan få i extra buffert om vi åker vid det senare datumet. Mer om hur mycket buffert vi har kommer längre ned. 

Kalkylen bygger på att pengarna ligger riskfritt förvaltade till 0% ränta. Om man i stället väljer att förvalta pengarna något mer riskfyllt så ger 4% avkastning ett bidrag enligt kolumnen till höger den dag vi slutar jobba och frigjort allt kapital. Det täcker inte hela månadskostnaden men kommer att bidra till att pengarna faktiskt räcker längre, om inte något händer som får pengarna att sjunka ihop.

Det går att göra lite mer med uttrycken ovan. Tidigare satt vi dom lika och löste ut X. Om vi i stället drar det andra uttrycket som bygger upp kostnaderna under (9-X) år från det första så får vi en funktion av X som anger hur mycket pengar vi har kvar vid 55 års ålder. Om vi antar startvärde 2 000 000 kr och lite olika sparande och spenderande så kan vi plotta följande graf.

Under, respektive överskott vid 55-års ålder. Bilden är klickbar vilket ger större bild.

Då linjen skär 0 på y-axeln går vi jämt ut - X anger då hur många månader vi måste jobba till för att pengarna precis ska räcka - sedan börjar  vi få ett överskott. Sparandet är antaget att vara 34 000 kr/ månad medan utgifterna varierar från 20 000 till 28 000 kr.

Den försiktige är nog tveksam till att räkna som jag gjort eftersom pengarna inte räcker hela livstiden, men det finns en hel del annat att ta hänsyn till. För att vara mer säker på att vi klara oss under väldigt långa tidsperioder så behöver vi hålla på fem till nio år till med sparande som nu, lite beroende på vilka antaganden vi gör. Då är äldsta barnen vuxna och vi kan snart ta ut pension och då känns det kanske lite sent att ändra något. Så vi får nog ta och fundera på vad det värsta som kan hända faktiskt är. Vi blir för gamla eller barnen vuxna.

Läs gärna fliken om sabbatsår som finns i bloggens huvud (klickbar länk). 

Intervju med Åsa på bloggen Bortugal.se

Hej Åsa! När jag startade Onkel Toms stuga så gjorde jag det för att jag ville få ut mer av livet. Det stora huset, pendlandet och alla måsten var inte kul längre, vare sig för mig eller min sambo. Dessutom hade jag då av en rad olika skäl väldigt tufft på min arbetsplats vilket bidrog till behovet av förändring. Vi flyttade in till stan och tyckte det var en stor omställning. Hur gick tankegångarna och diskussionerna hemma hos er när ni kom till slutsatsen "vi flyttar till Portugal!"

Vi har alltid längtat bort, både min man och jag. Vi har bägge två bott, arbetat och studerat i flera olika länder och i flera år. För mig har längtan bort varit en jättestor del av vem jag är. Jag har alltid tänkt mig att jag skulle bo utomlands men aldrig riktigt hittat rätt plats där jag ville stanna. Kanske var det inte stanna jag ville heller, just då. Väldigt otippat var det i alla fall att jag skulle träffa en svensk snickare och han mig och att vi skulle tillbringa 14 år av vårt liv med att bygga ett hus i Sverige. Inte så väldigt långt in på det projektet ställde vi oss frågorna Vad (f-n) har vi gett oss in i? och Hur ska vi ta oss ur det? De frågarna ältades under många år i vårt hem Bygget, och längtan bort växte sig allt starkare. Det var ingen egentlig diskussion OM men mycket funderande kring HUR och VAR och NÄR vi skulle komma iväg. Att det blev just Portugal beror mycket på surfingen som är viktig för Sverker. Sedan är det vansinnigt vackert här och portugiserna är ett väldigt trevligt folk.  

Har ni sålt hemmet i Sverige? Som jag tolkar din blogg så har ni sålt ert hus, men jag kan inte bedöma hur mycket liv ni har kvar i Sverige. Sade ni upp er från era jobb eller har ni tjänstledig? Jag antar att jag undrar hur mycket ni klippte navelsträngen när ni väl flyttade. Smög ni iväg på längre semester eller emigrerade ni, så att säga?

Vi impulsköpte huset här på en semesterresa, och sedan var vi tvungna att sälja huset vi byggt i Sverige. Jag fegade och tog tjänstledigt ett år från mitt jobb, men visste att jag inte skulle komma tillbaka. Jag tror alla visste det. Vi skrev ut oss ur Sverige, och är nu skatteskrivna här sedan dag 1. Min man har egen byggfirma och kan i teorin åka till Sverige och ta lite jobb om det skulle knipa. 

Hur ser ni på livet i Portugal? Du kallar bloggen Bortugal, men skriver också att borta blivit hemma. Blir ni kvar och var tror du att ni är om fem år?

Vi kommer att vara kvar här. Vi känner oss verkligen hemma här, (fast Hemugal funkar inte riktigt lika bra som bloggnamn tycker jag) så så länge det är upp till oss blir vi kvar här. Jag ser vår och barnens framtid här, men är medveten om och oroad över att saker skulle kunna hända som gör att vi inte kan bo kvar. Inte minst ekonomiskt. Eller kanske hälsomässigt. Försöker låta bli att tänka på det och njuta av en dag, en vecka, en månad, ett år i taget.

Jag får inte intrycket av att vare sig du eller Sverker jobbar. Hur försörjer ni er?

Det gör vi inte. Vi spenderar pengar från husförsäljningen tills vidare och har investerat en del också, på ett förhoppningsvis smart sätt. (gulp!) Med lite sparsamhet och tur är det kanske hållbart även på sikt, men det finns inga garantier för det egentligen.

Hur ser era tankar ut kring arbete och karriär framöver? Har ni några planer kring jobb och vardagen framöver? Kommer du att börja jobba eller kommer du fortsätta leva som "lyxhustru". ;)

Min man har ju sin karriär i sin byggfirma, som ligger på is, och en del projekt i huvudet både i Sverige och här i Portugal. Jag fokuserar på att lära mig språket så länge, sedan får vi se. Jag fortsätter gärna leva som ”lyxhustru” tills vidare, men är medveten om att det kanske inte är hållbart på sikt, vilket ju är lite oroande med tanke på att läget på arbetsmarknaden i Portugal, men nu är det som det är och är inte så mycket att göra åt så jag passar på att njuta av att ha tid för annat.

Hur ser du på möjligheterna för dig och Sverker att bli mer integrerade i samhället i Portugal? Känner ni er som invandrare?

Haha, ja det gör vi ju absolut, mest på grund av språket, även om jag kommit en bra bit på väg med det nu, men trots språket känner vi oss ganska integrerade. Jag har ett ganska bra socialt kontaktnät i byn tack vare barnen. Sverker är mest social med surfare och en del grannar som pratar engelska. Folk har varit otroligt tillmötesgående och välkomnande. Det hjälper ju också väldigt mycket att ha barn. Hade det inte varit för barnen hade vi inte alls varit delaktiga i livet i byn på samma sätt. Visst händer det att man känner sig som ett UFO, men det gjorde vi nog lika ofta i Sverige egentligen.

Här i stugan pratar vi mycket pengar, har du koll på vad en typisk månadsbudget är för er? Kan ni leva billigare i Portugal än i Sverige?

Här pratar vi pengar så sällan som möjligt, och konstaterar då att vi gör av med mer än vi tror, trots att vi inte ägnar oss åt några större utsvävningar och tänker oss  för innan vi öppnar plånboken. Vi har fasta kostnader (el, vatten ,gas, försäkringar, skatter telefon, Internet, TV) på nio-tiotusen och maten är billigare här så visst lever vi billigare än i Sverige. När vi storhandlar går det på en dryg tusenlapp och då har vi mat (och vin) till en hel vecka. Vatten och el är i och för sig dyrare än i Sverige, men det jämnar ut sig och levnadskostnaderna blir definitivt mindre.

Det är lätt att vara avundsjuk på ert liv när man skaver i vardagen i ett kyligt Sverige. Om vi bortser från de uppenbara fördelarna med vädret finns det någon mindre uppenbar fördel med att bo i Portugal?

Klimatet är ju onekligen en stor fördel . Vintrarna här är mestadels nästan ännu bättre än somrarna, med perfekt klimat för utomhusaktiviteter som vi gillar. Övriga fördelar är väl att det är spännande. Man lär sig nya saker varje dag. Jag tror för övrigt mycket beror på var man bor, men just där vi hamnat tycker jag att det finns en fin gemenskap och sammanhållning som jag är förvånad över att jag uppskattar så eftersom jag egentligen är en ganska asocial person, men det känns väldigt positivt för barnen. Folk är väldigt trevliga och vänliga och livet har en skön lunk. Det är mycket värt.

Om man är avundsjuk kan man ju tänka på att det ligger väldigt många års slit och uppoffringar bakom det här. Det blev inte möjligt bara sådär av sig självt…

Ni bor nära kusten. Var i Portugal bor ni närmare bestämt? Hur bor ni? Hyr ni?

Vi bor cirka en halvtimme väster om Lissabon, nära Guincho och Cascais. Vi har som sagt köpt hus här. Vi hittade ett hus som passade oss perfekt och kunde inte låta tillfället gå oss ur händerna. Det var många som sa att vi borde hyra och testa först, men vi hade ju redan köpt. Vi var inte så sugna på att hyra och hamna i något temporärt. Vi ville känna som att vi var framme, att vi kommit hem, och så blev det.

Skulle ni göra ett annat val av plats i Portugal utifrån vad ni vet idag?

Nix. This is the place! Vi hittade hem direkt! 

Hur tar ni er enklast till Sverige för födslar och dödslar?

Det är smidigt med direktflyg på drygt fyra timmar, och om man har tur går det inte på mer än tvåtusen tur och retur, och vi och nära och kära i Sverige bor nära flygplatsen, så det är smidigt för dem att komma hit och för oss att resa dit vid behov, men varken jag eller barnen har varit i Sverige på mer än två år nu. Det har inte heller varit några födslar och dödslar än.

Om jag förstått din blogg rätt så var det känslosamt att rycka upp barnen från skola och dagis - vi har gjort det samma och det är jobbigt - men att du tycker att barnen har landat bra i sin nya värld. Stämmer det?

Jag var väldigt orolig över hur de skulle fixa flytten, men det känns om min oro var helt ogrundad. Det verkar som folk har rätt i att barn är otroligt anpassningsbara, eller så hade vi bara tur. De hade lite längtan efter kamrater i Sverige första sommaren, men så fort de började skolan här fick de nya kamrater och trivs hur bra som helst.   

Hade du agerat annorlunda vad gäller flytt till Portugal om barnen varit 8 år äldre med tanke på vad du vet om skolsystemet och Portugisiska samhället idag?

Våra barn var fem och sju när vi flyttade och började i förskoleklass respektive första klass, vilket visade sig vara perfekt, då de då kunde lära sig från grunden tillsammans med sina portugisiska klasskamrater. Alfabetet, enstaviga ord, flerstaviga ord, enklare begrepp och skrivregler i en lagom takt, skolböcker med mycket bilder och så vidare. Det funkade bra. Att hoppa in i nionde klass eller ens i sjätte eller fjärde klass i portugisisk skola hade inte gått. Här har de nationella prov som avgör om man får flytta upp till nästa läsår, och de hade de knappast klarat om de kommit in mitt i och varit efter från starten. Då hade vi fått sätta dem i internationell skola, eller i svenska skolan och allt hade blivit väldigt annorlunda, inte bara rent kostnadsmässigt. Vi hade inte blivit integrerade på det sätt vi nu är, de hade inte lärt sig portugisiska som de ju behöver kunna om de ska vara rustade för en framtid här.  

Du var lärare i Sverige och har två barn i skolan i Portugal. Hur ser du på utbildningen era barn får?

De lär sig massor och älskar skolan, så jag är helnöjd med skolan här, trots att den med svenska ögon ter sig egendomligt gammaldags och strikt. De lägger mycket tid på att lära barnen pränta gammaldags skrivstil redan i första klass, de kör med bestraffning som kvarsittning och dylikt, och om man inte klarar målen får man gå om ett år. Jag kan ju ha synpunkter på det, men det verkar funka bra för dem i alla fall, och det är det viktigaste. Enligt PISA-undersökningar är skolresultaten i Portugal till och med lite bättre än de svenska, och att allt inte är perfekt överallt i svensk skola heller behöver man ju inte ha varit lärare för att känna till så jag känner inte att det har blivit ett nerköp på något sätt trots att de gick i/skulle börja i en fantastisk skola i Sverige.

Har du något råd till oss som inte får tummen ur. Vi har ju alltid något att skylla på. Pengarna ska bli fler, barnen större, språket bättre och sedan har vi så fantastisk karriär, eller?  Varför kom ni iväg och inte vi andra?

För vår del va det huset i Sverige som gjorde flytten möjlig och huset i Portugal som gjorde att flytten blev av. Vi kom iväg för att vi (min man i alla fall) hade investerar 14 år av sitt liv i ett husbygge som höll på att ta kål på honom och oss men som visade sig vara biljetten hit rent ekonomiskt när vi väl hittade platsen vi vill bo på och slog till på vinst och förlust. Vi kom iväg för att vi hittade det här huset och när vi gjorde det visste vi att det var här vi ville bo. Vi ville det så gärna att vi tänkte att allt annat måste lösa sig bara vi kommer iväg. 

Har ni blivit lyckligare av flytten? Eftersom jag inte riktigt vet hur ni jobbar och lever er vardag så har jag svårt att veta, men tror att ni inte bara gjorde ett miljöombyte utan andra stora förändringar i och med er flytt. Jag tänker främst på jobb och tiden ni har tillsammans i familjen. Kunde ni ändrat livsstil i Sverige och kommit ändå bättre ur förändringen?

Vi har blivit sjukt mycket lyckligare! Det har verkligen blivit en förändring till det bättre på alla plan. Vi kanske inte har samma trygghet som vi hade innan, och ibland svindlar det lite, men när vi tänker efter var det nog bara det invanda som var tryggheten innan flytten, och all annan trygghet ändå bara var en illusion. Det var mycket som hängde på en skör tråd med ork, ekonomi, Sverkers hälsa, mitt tålamod, vår relation, andra relationer, så ja, vi var definitivt i behov av en förändring på flera plan, men frågan är om det hade blivit av om vi inte hade impulsköpt det här huset.

Det är lätt att längta bort, men svårt att hitta hem. Man kan ju inte bara ta ett kliv ifrån något som inte funkar om man inte vet var man ska ta vägen. I alla fall inte med två små barn. Inte vi i alla fall. Det var ju det att allt föll på plats, med lite möda och stort besvär, i och med att vi hittade platsen och huset som kändes rätt. Hade vi inte gått och köpt hus här hade någon sorts förändring varit nödvändig ändå, downshifting eller miljöombyte i någon form, men livet rusade ju på så där som det gör, så vi hade nog varit kvar i det än om inget annat drastiskt hade hänt. Klimatet och surfen var väldigt viktigt för Sverker, så det är tveksamt om han någonsin hade blivit nöjd i Sverige faktiskt. Jag tror inte det hade räckt med en liten förändring för honom om jag ska vara ärlig.

På bloggen får vi intrycket av att både du och Sverker bott på olika ställen utomlands när ni var yngre. Är det en återgång till det? När flyttar ni nästa gång och var i så fall?

Sverker säger att när barnen flugit ut drar vi till Costa Rica eller Brasilien, men det är bara på skoj. Saker kan ju ändra sig som sagt, men just nu vill vi ingen annanstans. Vi har inga flytt- eller resplaner alls för tillfället.  

Finns det något mer som du skulle vilja säga till oss som sitter och funderar på om vi ska lägga nytt laminatgolv i barnens rum eller skita i allt och dra till Portugal?

Nu skulle jag ju vilja säga något hurtigt som "Gör som havet - våga!" eller "Man lever bara en gång, ibland knappt det", men så enkelt är det ju inte. Möjligen är det så att ingenting är omöjligt, men samtidigt måste man ju vara lite realist.  Alla kan ju inte bara skita i allt och dra till en plats i solen, tyvärr, speciellt inte om man har räkningar som ska betalas och barn som ska gå i skolan och sådant. Man får utgå från de förutsättningar man har och kanske fundera på var man kan göra för mindre förändringar om man inte har möjlighet att kasta loss helt.

Lägga laminatgolv om man tror man blir gladare av det. Prioritera sådant som får en att må bra, sätta upp ett mål att drömma om och jobba mot, vare sig det är en flytt eller en kurs eller en resa eller någon annan sorts förändring, om man inte trivs där man är. Har man möjlighet eller kan man skapa möjlighet att ta det stora steget däremot tycker jag inte man ska tveka!

Åsa, några kompletterande frågor. Först lite mer kring ekonomin, jag försökte räkna mig fram till er budget och fick det till cirka 15 000, men tror det saknades lite då. Är 20 000 kr rimligt att tro att ni gör av med?

Haha, tror du det saknades lite Ja det gör det nog. Det blir nog närmare 20 000 trots att vi inte har varken hyra eller lån! 

Vi sitter lite klämda i det faktum att våra äldsta barn är 9 och snart 11 år. Det gör att om vi skjuter på flytten 3 år - vilket är rimligt för oss - så är äldsta nästan fjorton. Har du något tips på hur vi skulle kunna göra de äldsta barnens landning lite mjukare? Hur fungerar skolindelningen låg, mellan, högstadie och gymnasie i Portugal?

Flyttar ni hit när de är mitt i skolåren, speciellt de övre när det är försent för att rimligen kunna hinna ikapp med allt för ni nog tänka på internationell/ svensk skola, vilket gör ytterligare en utgift på minst 5000 per barn per månad. När det äldsta barnet gått ut nian skulle han/hon ju eventuellt kunna gå gymnasiet på distans, men det blir ju inte så mycket socialt liv då.

Här är det skolstart i primary school - escola primaria årskurs 1-4 med start när de är fem eller sex år, sedan escola secundaria fram till år nio, med krav på klarat slutprov varje läsår för att bli uppflyttad till nästa årskurs. Vi håller tummarna för att våra barn hänger med hela vägen i portugisisk skola. Där vi bor finns det svensk och internationella skolor i närheten så vi var beredda på att kanske vara tvungna att omvärdera, men hittills har det som sagt gått bra och det är vi glada för. 

Tack Åsa. Det är trevligt att läsa din blogg och se bilderna från en annan värld. En värld som i och med EU egentligen inte är så långt borta men som i praktiken i bland känns som en annan planet.

Du hittar mer om Åsas liv i Portugal på Bortugal.se (klickbar länk). Åsas blogg finns också i den här bloggens högra marginal. Jag kan inte lova att Åsa kommer hänga med i kommentarsfälten men har ni några frågor eller synpunkter så hoppas jag du kommenterar.

Åre stryks nog från kandidatlistan

I början på året skrev jag om våra tankar kring ett sabbatsår. Vi är inte så annorlunda jämfört med många andra bloggar så naturligtvis pratar vi om att åka utomlands till en varmare plats. Men vi har också pratat om att göra något i Sverige. Skälet är enkelt, i och med att vi har föräldraledighet kvar att ta ut så skulle det bli ekonomiskt gynnsamt att bo kvar i Sverige och det finns många fantastiska platser här. Att åka iväg långt kan ibland vara att gå över ån efter vatten. 

Mitt förslag på plats har varit Åre. Vintern är fantastisk och Åre är också en av de mer dynamiska platserna i Sverige. Men vi är inte överens i familjen, främst är det Åres väder, sett över ett år, som inte gillas av alla. Tyvärr ger inte årets väder något stöd för min önskan om att lägga ett år i norra Sverige. Tvärt om, det ser ut att ha varit ett skitår så här långt och lyssnar man på de som bor där så är det inte bara något som Klart.se hittat på. Norra Sverige, kanske hela Sverige om man ska vara noga, har inte visat sig från sin bästa sida helt enkelt.

Därför räcker nog inte vintern i januari - april som skäl för att flytta norr ut. Men det innebär inte alls att vi strukit ett svenskt alternativ. Men det är förmodligen något i södra Sverige som är mer aktuellt.

Samma dag som jag skrev inlägget - det har legat till sig lite - började den här videon spridas på olika cykelforum. Det ser fantastiskt ut, men det framgår ju inte om dom bryter istappar ur skägget när de kommer ner.
Kalkylen för de olika uppläggen under vårt sabbatsår hittar du i bloggens huvud under rubriken Ett annorlunda år.

Ekonomi Juni - Goda inkomster Onda utgifter

Juni månad läggs till handlingarna!

Juni blev en riktigt bra månad för oss här i stugan! Lönerna blev högre än snittet i och med utbetalningen av semesterersättningen men framför allt har våra utgifter varit låga. Rekordlåga faktiskt! Det är första gången sedan vi började föra detaljerad kassabok (vilket vi gjort i 13 månader) som vi kom under 30 000 sek i utgifter under en månad. Visst, månaden har varit lite dopad med utlandsresor och cykelevenemang som allt skett i juni men som till största delen betalats tidigare månader. Så vi har levt lyxigare än siffrorna antyder, men siffrorna är trots allt sanna och vi inte har skjutit några kostnader framåt i tiden.   

Vi sparar bra också, vilket leder till att sparkvoten sakta kryper upp mot 50%. Den totala effekten av att vi lyckas skära ner på utgifterna samtidigt som vi sparar en stor andel av vår lön har inneburit en enorm skillnad för oss som familj på bara ett år. Vi lever trots allt fantastiskt bra samtidigt som vi snabbt skapar förutsättningar för oss som familj som vi för några år sedan inte ens skulle kunnat föreställa oss.
 
Vi har tidigare sagt att 35 000 är den kostnadsnivå som vi kan täcka med en lön och flerbarnstillägget. Den här månaden skulle alltså en av oss inte behövt arbeta. Vi hade klarat oss bra på en lön samtidigt som vi skulle kunnat spara 5 500 kr och då är inte utdelningarna inte inräknade som var 2 500 kr. Det har aldrig varit så här påtagligt för oss vad vårt nya liv kan innebära.

Till detaljerna, numera med tabellens belopp i rubriken och med årsmedel i parentes, helt enligt önskemål.

Mat och hushåll - 7 656 kr (6 157kr)

Allt du köper på ICA, eller snarare Lidl! Vi brukar även inkludera receptfria läkemedel under denna post. Jag gillar inte riktigt när den här posten åker iväg men det finns förklaringar. När vi var i Bergamo så levde vi ganska flott men köpte rätt mycket av mat och alkohol i speceributiken. Därför syns vår weekend i Bergamo i denna post. Samtidigt hade vi barnvakt hemma så vi var i princip åtta i familjen under en period. Bergamoresan i början på månaden innebär att posterna Mat, Alkohol och Äta ute flyter i varandra mer än vanligt denna månad.

Alkohol  - 491 kr (941 kr)

Ett inköp på flygplatsen i Bergamo. Vi drack naturligtvis vin i Bergamo men då vi köpte det antingen som en del av livsmedlen eller i samband med att vi åt ute så blir den här posten liten.

Äta ute - 2 261 kr (1 779 kr)

Samma som ovan. Främst var det en finmiddag i Bergamo som drog upp totalen.

Tandläkare, optiker och frisör - 0 kr (1 265 kr)

-

Barnomsorg - 2 268 kr (2 268 kr)

Samma som alltid. Den här kostnaden kommer ändras radikalt hösten 2016 då någon lämnar fritids och någon dagis av våra barn, innan dess är det som det är.

Hem -  10 212 kr (11 081 kr)

Denna post består av månadsavgiften i bostadsrätten och räntan på lånet. Vi bokför även el under denna post. Utöver det så är det saker för lägenheten så som gardiner, mattor och möbler som ingår. Det här är den post som vi avsiktligt hållit låg i 2014 och som jag skulle tro kommer ligga lite högre i 2015 då vi behöver anpassa möblerna lite till vårt boende.

Det har varit full rulle med annat så denna månad har det blivit få inköp till hemmet.

Kläder - 554 kr (1 798 kr)

Inget speciellt att notera. Det är min sambo som gjort något inköp.

Transport -  89 kr (1 631 kr)

En slang till ena barnets cykel! Det sticker snabbt iväg! Nej, allvarligt det här är ju en fantastisk månad vad gäller transportkostnader. Här ser vi värdet av låga fasta kostnader.

Nöjen - 59 kr (1 145 kr)

Som jag skrev tidigare har det varit full rulle denna månad, men alla kostnader var i princip redan betalade så trots aktivitetsnivån blev faktiska utfallet väldigt lågt. 

Försäkringar inklusive a-kassa - 310 kr (962 kr)

Andra månaden med 310 kronor. Vår "new normal" efter insatserna vi gjort för att spara på denna post. Förra året i juni var utgiften 2 924 kronor!

CSN - 3 695 kr (3 695 kr)

Vi nöter på utan extrainbetalningar. Om börserna fortsätter sitt rasande tempo så är det dock inte uteslutet att vi någon månad betalar av på lånen i stället för att köpa värdepapper. Detta då vi vill vara av med studielånen inom cirka tre år för att skapa ett mer gynnsamt läge inför sabbatsåret.

Skatter och finansiella utgifter - 50 kr (160 kr)

Det är lite mer än ett år sedan vi bytte bank. Nu börjar dom ta betalt för Internetbanken. Kanske ett skäl att byta, det rör sig trots allt om 600 kr/år. Någon som känner till en bank utan avgifter?

Semester - 0 kr (6 273 kr)

Nu är vi inne i semestermånaden och jag tror den här posten kommer vara fortsatt låg under året. Kostnaderna är så att säga redan tagna för semester i år.

Övrigt - 1 919 kr (2 152 kr)

Några större apoteksutgifter denna månad. I övrigt inget onormalt.  

I och med årsbokslutet för 2014 så vred jag och min sambo massor på våra siffror. Vi ville förstå och hålla ner våra utgifter. När vi knådade så såg vi att våra utgifter består av olika delar. Vi valde då att titta på de totala utgifterna och en variant som vi kallade "lyxfria utgifter" där vi exkluderat alkohol, nöjen och semesterkostnader. "Lyxfria utgifter" är vår referens för vad vi kan leva på idag om vi lever som vi gör - vilket är rätt snålt - men stryker de uppenbara utsvävningarna vi gör.

I och med att vi börjat skissa på ett sabbatsår om cirka 3,5 3 år så är det också intressant att titta på vad vi har för kostnadsbas då. Eftersom vi är hemma när vi har vårt lediga år så utgår dagisavgifterna och vi räknar också med att vi då har betalat av studielånen för att förbättra kassaflödet. Dom två kostnaderna utgår då alltså om tre år. Det gör att vi plottar en tredje utgiftsgraf där kostnaden för studiemedel och barnomsorg är exkluderade ur vår "lyxfria" kostnad för att underlätta budgetering för sabbatsåret. Se den lila grafen nedan.

Halvvägs in i 2015 och det börjar se ut som en bergsetapp i TdF.

Det finns två stödlinjer i bilden. Den undre ljusblå är vad vi i princip har som lägsta möjliga kostnader nu (28 400 - Ett liv där vi tagit bort alkohol, semester och nöjen men räknar med att fasta kostnader och mat, transport mm följer våra genomsnittliga månadskostnad). Vilken nytta den gör här kan vi kanske prata om om ni vill men vi tyckte det var viktigt när vi diskuterade 2014s bokslut eftersom vi vill veta vad vi har för referensvärde på våra lyxfria utgifter.

Den övre rödliknande stödlinjen är vad vi skulle ha i snittinkomst om vi levde enbart på en lön och flerbarnstillägget. Målet är att våra fasta kostnader och normala levnadsomkostnader, det som vi kallar utgifter lyxfritt ovan aldrig ska överstiga denna nivå.

Den gröna grafen är skillnaden mellan Utgifter och Utgifter lyxfritt. Det är alltså kostnaden för nöjen, semester och alkohol. Den är här för att trenden är intressant och den visar vilken livstilsinflation alternativt vilken fortsatt förbättrad kostnadskontroll vi har. 

Tompa - inte bara bloggare utan snart även student!

Jag är antagen till Universitetsstudier i höst! Spanska och Portugisiska samt en kurs inom ekonomi/juridik. Studier var ett område som helt fick stå tillbaka när vi var inne i vårt hamsterhjul med resor, konsumtion, hus och pendlande. Som så är det ett praktexempel på det jag diskuterat kring tidigare; när vi drar ner på konsumtionen så får andra delar i livet plats igen. 
 
Språkstudier var också en del på "att-fixa-listan" inför ett sabbatsår och årets ansökningar handlade mycket om att lära sig processen och rutinerna samt förstå om vi var behöriga eller om vi behövde komplettera med något. Det har trots allt gått lång tid sedan jag och min sambo gick på Universitet och vi hade noll koll på ansökningstryck och hur våra betyg skulle omvandlas och hanteras. När vi gick på Universitet förra gången fanns det olika kvoter vilket gjorde att man med lite brokigt förflutet kunde hitta på alla möjliga kombinationer för att kvalificera sig. Arbetslivserfarenhet och månens relation till solen var två saker som beaktades men det verkar vara enklare system numera.

Hur som, antagna är både jag och min sambo. Förra gången vi studerade var vi unga och det fanns i princip inget att förlora i att delta i de kurser man var intresserad av, annat än kostnaden för kurslitteratur. Nu vet jag inte riktigt hur det fungerar om jag väljer två kurser men bara tentar en per termin. Inför vårt potentiella sabbatsår skulle några icke avslutade kurser kunna fungera perfekt som lite utfyllnad och ge CSN poäng när dom behövs. För nu till att börja med blir inte naturligtvis inte CSN indragen alls.

Så lite sugande på kurskaramellen blir det någon vecka men jag räknar med att både jag och sambon titulerar oss studenter i höst. Rätt coolt faktiskt. Det känns som flera bitar faktiskt börjar falla på plats. Ekonomin har vi koll på. Språkstudier är på gång. Jag ska se om vi inte kan åka på någon första rekognosceringsresa i höst också.

En språkkurs är på distans på Dalarnas Högskola. Någon som har erfarenhet kring just språkstudier på distans, kanske just på Dalarnas Högskola? 

Vad gör du andra halvåret 2015 för att utveckla dig?

Jobbet - något som vi som sparar vill slippa snarast, eller?

Nu på sommaren har jag lite mer tid att skriva vilket jag gillar. Anledningen är dels att jag gillar att göra något som faktiskt går att se, som ett stycke text, men jag tycker också att den klarhet i tanken som krävs för att man ska kunna sätta något på pränt är viktig. Det kräver tid och vanligtvis är det den typen av aktiviteter som får stå tillbaka när livet fylls av annat. På så vis så är bloggande, eller skrivande ett bra exempel på vad jag pratade om i förra inlägget, nämligen att ett enklare liv kan ge nya möjligheter. Men för oss, kanske mest för mig i vår familj, så har intresset att samla pengar på hög ytterligare en motor. Jag vill minska mitt beroende mot arbetsmarknaden!

Jag har alltid ansett att man ska jobba. "Man" är jag, du, gamla, unga, förtidspensionärer, studenter, ja i princip alla. Jag tror det är bra för oss som människor och jag är inte alls förtjust i tanken att lämna arbetslivet av just det skälet. Att jobba för vår överlevnad är en av de mest naturliga saker vi har och det industriella välfärdssamhällets syn på förbrukning av människor som sedan sätts åt sidan är inget jag tror på.

Men samtidigt som vi började vår omställning från ett aktivt liv där pengarna rullade till ett enklare liv så drabbades jag av min första riktiga motgång på arbetsmarknaden, vilket har fått mig att tänka om lite, kanske.

Jag fick massor att göra samtidigt som jag verkade i en social miljö som inte alls fungerade. Jag visste redan när jag började jobbet att chefen var sedd som knepig. Den projektledare jag skulle jobba med visste jag sedan tidigare erfarenheter var besvärlig, men jag litade helt enkelt på min förmåga att hantera situationen. Vad jag inte visste då var att både min chef och min projektledare verkade i en miljö som fungerade extremt dåligt och att jag skulle sitta i den sämsta arbetsmiljö - tänk lokal - som jag upplevt. 

I en sådan miljö funkar i princip ingenting av det sociala spel som är relativt viktigt på en arbetsplats och tillsammans med arbetsbelastningen ledsnade jag helt på situationen. På något vis blev vi räddade av en idiotisk omorganisation där dom tog mina förslag till omorganisation men kickade ut mig tillsammans med en rad andra. Jag var tvungen att hitta mig ett nytt jobb inom företaget och jag tittade naturligtvis även utanför det företag jag jobbade.

Men helt plötsligt så var de ryggdunkande cheferna i firman borta. Jag hade fel och brister som jag aldrig fått feedback kring tidigare när jag försökte jobba mig in i nya projekt och jag blev inte ens kallad till intervju på jobb som jag sökte internt, trots att min profil passade väldigt bra. Ingen av cheferna och projektledarna, där jag ingick, litade heller på varandra vilket gjorde att jag hade svårt att vara kvar på det jobb jag faktiskt gjorde (som i princip var det jag blivit av med av någon märklig anledning - jag var både kickad och kvar, vilket för övrigt är ganska vanligt hos oss har jag lärt mig).

Jag trodde jag och min chef var helt överens i ett läge för att sedan få helt annan information från någon annan strax efter. Externt gick det trögt med jobbsökandet och de jobb jag kom vidare i urvalsprocessen på tog enorm tid i anspråk. För att ens komma med i första urvalsrundan krävdes jobb med CVn och väl anpassat personligt brev, för att sedan följas av långa tester och intervjuer. Då höll jag mig ändå i närområdet, hade jag valt att titta på jobb i en annan region hade jag nog blivit tokig då resandet hade gjort det till ett heltidsarbete.

Så här i efterhand är jag dock ganska nöjd med hur jag löste problemen. Jag tror ingen ärligt kan klaga på det jag gjorde. Jag tog coaching från HR, som jag letade reda på själv, jag satte en plan för min flytt som jag förankrade med samtliga inblandade, jag försökte verka med den nya projektledningen för att förbättra situationen för mig, osv. Jag var inte arg, eller otrevlig och ställde inte till några scener när saker som jag hoppades på inte gick i lås. Jag fick också ett jobb som låg nära det jag gjorde förut och efter ett kvartal där så är jag faktiskt riktigt nöjd.

Men, ett stort MEN, jag har inget intresse av att vara så beroende av min arbetsgivare längre som jag var tidigare när vår ekonomi var sämre! Efter den här resan så är jag mycket mer ödmjuk inför vad det skulle innebära att skaffa nytt jobb i synnerhet om jag vill behålla dom inkomster jag har idag.

Min relation till min arbetsgivare har också ändrats rejält. Jag är inte alls bunden av någon lojalitet till företaget eller chefsskapet utan är mycket mer som en inhyrd konsult. Jag räknar inte med någon belöning annat än lönen och förlängd förordnande utan att jag på något sätt devalverat min roll på jobbet för det. Det har faktiskt varit positivt även om upplevelserna som ledde dit var mindre angenäma.

Men som sagt gillar jag inte riktig läget jag är i nu vad gäller mitt sätt att se på arbete. Jag har liksom inte en klar bild av var jag är och vad jag tycker som ni säkert märker. Här är lite summering av det som jag nämnt ovan:

• Jag tror ju att det är bra att jobba och ser därmed inte en framtid på stranden som något självklart. 
• Jag vill inte vara tvungen att jobba. 
• Jag är inte heller övertygad om idén att skjuta friheten långt i framtiden genom att nöta mot något fjärran mål om ekonomisk frihet är rätt väg. Mer "här och nu" och mindre i "i framtiden" inte tvärt om.

Men det finns faktiskt några mindre uppenbara skäl som talar emot behovet att göra sig fri från arbetsmarknaden:

• Jävlar anamma. Varför ska jag oroa mig för att jag skulle hamna utanför arbetsmarknaden? Det är meningslöst samtidigt som jag sätter stor ära i att kunna hantera situationerna jag hamnar i. 
• Liknande punkten ovan så är det ju bättre att försöka fokusera på att hitta ett område där jag trivs och tror att jag har en framtid i arbetslivet i stället för att nöta ihop en pengahög tillräckligt stor "utifall". 

Som ni märker är jag lite kluven. Jag är emot trygghetstörstande men påverkad av det som hänt. Hur som,  nu är det fortsatt högt tryck på sparandet för att säkerställa att vi dels klarar oss på en mindre summa pengar varje månad och samtidigt bygger en buffert. Men jag inser att om jag enbart har målet att bygga en hög med "fuck-off" pengar så kommer jag förmodligen ledsna vid någon tidpunkt då jag inte i praktiken ser ett liv där "fuck-off" till arbetsmarknaden är ett viktigt ord.

Avslutningsvis, jag har genom mitt och min sambos jobb stött på många människor som är skittrötta på den arbetsmiljö som vi verkar i och kan konstatera att vissa löser sin situation relativt lätt, medan andra inte kommer någon stans alls. Det är nästan alltid behoven av lönen som gör skillnaden, nästan aldrig behovet av trygghet. Personer med större ekonomiskt manöverutrymme är helt enkelt friare. 

Många ord blev det. Hur ser ni på sparande som en del att ta sig bort från "lönearbete"?

Kan du köpa dig glad?

Kan du köpa dig glad? Dom flesta vuxna skulle nog mekaniskt svara "nej" på den frågan. Inte minst för att det är mer accepterat att svara så än att framstå som ett bortskämt barn.

Försakar man något om man sparar? Väldigt många vuxna skulle nog svara "ja" på den frågan. Att unna sig något extra anser vi nog många vara en del i livet, som gör det värt att leva.

Tror du att det finns mer att hämta hos dig och hos andra, mer hos oss som människor som inte är kopplat till det vi äger, kommer äga, har ägt eller skulle vilja konsumera just nu? Om det är så kan det då vara så att de delarna får stå tillbaka om vi konsumerar? Kan det till och med vara så att prylar och konsumtion står i vägen för något, är det så att vi försakar något annat när vi konsumerar? Jag tror ju det!

Ja, sista veckan har jag blivit stärkt i tron om att de val vi gjort i vår familj de senaste 1,5 året är rätt väg att gå för vår familj. Det är två saker som jag tänkte berätta om men kan också erkänna att det var senaste inlägget på Chansar Mest om fick mig att faktiskt skriva inlägget. Herr Chansar Mest och jag brukar ha olika syn på sparande och debattera det en hel del. Naturligtvis är Herr Chansar Mest helt fri att göra sina egna val, vilket han och hans fru verkar gjort förnämligt utan mitt deltagande fram till nu och säkert fortsätter göra efter det här inlägget, så varför argumenterar jag med honom?

Jo, jag tror det beror på att han lyfter fram och formulerar det som jag kommit att ifrågasätta allt mer, det vi kan kalla "det goda livet". Nu är ju inte vi i vår familj så "hardcore" samtidigt som jag inte kan bedöma hur extrema familjen Chansar Mest är i praktiken, men ge mig en stund att försöka reda ut besticken.

Mina föräldrar
Jag har nämnt mina föräldrar förut i denna blogg. Det är dels för att få prata av mig lite men också för att mina föräldrar är lite speciella. Deras syn på konsumtion och hur viktig den är för deras människovärde är nog relativt vanlig för den generation de tillhör. Det som är lite speciellt är väl att de inte har ekonomi för det liv dom tycker dom måste leva. Det skapar en ständigt pågående konflikt, en konflikt som vi i omgivningen blir indragna i och måste förhålla oss till.

I veckan som gick har jag varit och hjälpt mina föräldrar att flytta till serviceboende och jag har återigen exponerats för ett liv där inköpen, pengar och prylar är i fokus. Samtidigt som det i sig är jobbigt att hantera så är det tragiskt med allt det andra som försvunnit ur deras liv. Glädjen för våren, solen, ett riktigt bra idrottsevenemang, kopplingen till barn och barnbarn.

Min mor och far har blivit det dom kan konsumera. På två usla pensioner så är det märkligt och knappast imponerande, men resan dit har varit lång, lika lång som slutstationen är usel. Den har skett på bekostnad av deras frihet, glädje och hälsa. Varje beslut, varje steg dom tagit har motiverats med "man måste väl unna sig lite".

Konsumerandet har fyllt varje tomrum dom haft i sitt liv sedan de var i förtioårsåldern och ökat från där. Det är som knark, det har slagit undan vården om den egen hälsan, skapandet av nya vänner, hobbies och intressen.

Jag tror vi har ett stort ansvar att fylla våra liv. Jag tror konsumtion är ett uselt sätt att göra det. Men det finns nyanser, god mat och vänner är ett bra sätt att spendera enligt mig. Hästar, sommarstugor och bilar är exempel på usla snuttefiltar för olyckliga medelålders män och kvinnor.

Jag själv
I år har jag cyklat mer än någonsin. Jag har varit på Mallis och cyklat och jag har börjat skaffa mig nya kamrater i den stad dit jag flyttade för lite mer än ett år sedan. Att spara är för oss att flytta fokus bort från konsumtion. Till något annat! Vi försakar inte något, vi spelar på hela pianot om ni är med på liknelsen.

Cyklarna står inte längre som ikoner för det jag vill vara utan står mer skitiga från användning. Tiden räcker fortfarande inte till, men i stället för att transportera oss fram och tillbaka till ställen vi måste uppleva lever vi i den bostad vi betalat för. Det går alldeles utmärkt, det är till och med riktigt trevligt. Genom att fokusera så har jag kommit närmare att bli den jag vill vara. 

Jag behöver tid, tid för att träna, skriva, läsa, leka med barnen och bara kolla på omgivningarna. Den tiden påverkas av konsumtion eller tiden som går åt för att vårda sakerna jag köpt. Jag behöver också känna att jag bygger en framtid, ett oberoende och en möjlighet att stå på egna ben. Sparade pengar är en viktig del i detta. Sparade pengar är jag pengar jag kan använda i morgon.


Var hamnade vi då - slutkläm
Om vi går tillbaka till Chansar Mest inlägg så är det kul att se kommentarerna. Dom påpekar den skitnödiga samstämmigheten som gäller på bloggar som handlar om ekonomisk frihet. Jag säger inte emot, men det ligger också i sakens natur, att prata pengar är känsligt och alla kommer inte gilla det som sägs eller att vi har samma utgångspunkt.

Jag har länge tyckt att det finns tre sätt att se på pengar:

• Den som låter pengarna strömma och saknar fokus.
• Den som fokuserar sina pengar och sin vilja mot ett mål.  Fokus!
• Den som sparar för sparandets skull.

 Mycket gör dock att jag allt mer börjar tror allt mer att det faktiskt är två synsätt:

• Den som inte förstår pengars värde och andra värden som är i konflikt med konsumtion.
• Den som förstår och kan styra sitt eget liv att bejaka allt det som livet erbjuder. 

Det finns så mycket i livet att om du försöker greppa det allt så hinner du inte med att konsumera. Men du kanske kan bli lycklig. Omvänt om du står och tittar på alla saker som går att köpa och styrs av det så står du inför en omöjlig uppgift. Dels för det finns så mycket men också för att den energi det går åt att tjäna pengar och handla prylar inte kan användas till andra viktigare sysslor.

Så: Nej, du kan inte köpa dig glad!

Utdelning juni - halvårsavstämning

En av månadens utdelare!

2586 kronor fick vi i utdelningar denna månad. Vår prognos säger idag 4236 kronor för juni och avvikelsen består i att vi dels köpte Avance Gas efter utdelningen var avskild förra månade - alla våra aktier gav alltså inte utdelning denna gång - samt att OXLC och IAK inte registrerades förrän andra juli på kontot. 

Första halvåret gav oss snudd på 13 000 kr i utdelningar vilket motsvarar mer än två månader av vårat ganska stora barnbidrag med flerbarnstillägg. Prognosen för kommande halvår är 17 200 kronor vilket vi bör kunna överträffa något genom att vi fortsätter köpa aktier. Vi får se hur marknaden utvecklas lite framöver, som det ser ut nu så börjar det snart bli intressant med inköp i Sverige och i så fall så kommer utdelningarna inte öka andra halvåret då få svenska bolag ger utdelning då.

Månadens pengar kom i huvudsak från energisektorn. Avance Gas var både störste och förste utdelare i månaden. 1 386 kronor kom från Avance som trots det hade lite av en mellanutdelning då vissa nya fartyg var tvungna att åtgärdas via garantireparationer och man tappade lite intäkter. Fraktpriserna är dock fortsatt höga och med stora delar av flottan i full drift hoppas vi på rekord nästa kvartal. Så här långt har Avance varit en fantastisk investering.

Awilco Drilling bidrog 49 kronor och följdes av BP och Shell som delade ut 622 respektive 317 kronor. I nuvarande läge är det aktuellt att öka i Shell under hösten medan jag får anse att jag är fullinvesterad i BP.

MORL skvätte ut 210 kronor till att avsluta med. MORL som varit nere på rekordlåga nivåer och som jag ökade ganska rejält i i juni delar ju ut större belopp var tredje månad. Nästa månad är just en sådan månad och då blir det roligare även om 210 kronor också är pengar. På MORL dras inte heller någon källskatt så det är pengar rakt i handen.

Det avslutade utdelningsmånaden. Mer om utdelningar och grafer över hur utvecklingen ser ut hittar du i fliken "Utdelningar" i bloggens huvud.